Andra grundsatser
Stadieväxling
Stadieväxling syftar på förhållandet mellan konsonanterna i olika böjningsformer eller avledda ord inom en ordfamilj, som till exempel vájbmo ‘hjärta’ ~ vájmo ‘hjärtan’ (böjningsformer) eller gåssåt ‘hosta’ ~ gåsådit ‘småhosta’ (avledda ord). Stadieväxling gäller endast konsonanterna mellan första stavelsens vokal och andra stavelsens vokal (d v s i konsonantcentret), förutom i några nya låneord med inlånad huvudbetoning på andra stavelsen (som t ex adrässa ‘adress’).
Generellt stavas konsonantcenter som är längre (‘starkstadium’) med fler konsonanter än konsonantcenter som är kortare (‘svagstadium’). Följande stadieväxlingsmönster finns:
| xyz | ~ | xz | vájbmo ‘hjärta’ ~ vájmo ‘hjärtan’ |
| xx | ~ | x | miesse ‘kalv’ ~ miese ‘kalvar’ |
| xy | ~ | y | bádne ‘tand’ ~ báne ‘tänder’ |
Det samma gäller när en preaspirerad konsonant växlar med en icke-preaspirerad konsonant:
| hx | ~ | y | dåhpe‘hus’ ~ dåbe ‘(flera) hus’ |
När ingen konsonant ‘saknas’ utan endast en skillnad i längd finns, är det oftast den första konsonanten som skrivs dubbelt:
| xxy | ~ | xy | bájjke ‘plats’ ~ bájke ‘platser’ |
Men när endast en skillnad i längd finns och det handlar om en preaspirerad konsonant, är det inte h (som bara anger preaspirationen) utan den andra konsonanten som skrivs dubbelt:
| hxx | ~ | hx | náhppe ‘mjölkstäva’ ~ náhpe ‘mjölkstävor’ |
Vissa ord växlar mellan en extralång konsonant (‘grad III’) och en normallång konsonant (‘grad II’), men detta representeras inte i den aktuella versionen av det pitesamiska skriftspråket:
| III | II | ||
| xx | ~ | xx | hárre ‘harr’ ~ hárre ‘harrar’ |
Se även diskussionen om mångtydigheter i den pitesamiska ortografin här.
Omljud
Omljud syftar på förhållandet mellan vokalerna i olika böjningsformer eller avledda ord inom en ordfamilj, som till exempel bäjjve ‘dag’ ~ biejve ‘dagar’ (böjningsformer) eller vuassa ‘säck’ ~ vuosatj ‘liten säck’ (avledda ord). Omljud rör alltid vokalen i den första stavelsen, förutom i några nya låneord med inlånad huvudbetoning på andra stavelsen (som t ex adrässa ‘adress’).
Till skillnad från vid vokalbalans (se här) spelar andra stavelsens vokal ingen roll för när omljudet uppstår.
Det finns två omljudsmönster:
| ä | ~ | ie | bäjjve ‘dag’ ~ biejve ‘dagar’ |
| ua/uä | ~ | uo | luakkta ‘vik’ ~ luokta ‘vikar’ |
| juällge ‘ben’ ~ juolge ‘(flera) ben’ |
Observera att ua och uä är uttalsvarianter till samma grundljud (diftongen ua). Vilken variant som används bestäms delvis av vokalen i andra stavelsen (se här om diftonger), men härstammar även från dialektskillnader inom det pitesamiska området (se här om dialektvariation i diftongerna ua/uä).
Vokalbalans
Vokalbalans syftar på en anpassning av vokalen i den första stavelsen till vokalen i den andra stavelsen när den andra är i eller u. Detta märks tydligast om man tittar på förhållandet mellan olika böjningsformer eller avledda ord inom en ordfamilj, som till exempel guolle ‘fisk’ → gulij ‘fiskarnas’ (böjningsformer) eller fábmo ‘kraft’ → fämulatj ‘kraftfull’ (avledda ord). När andra vokalen är i eller u, anpassas första vokalen enligt följande:
| a | → | i | tjalbme ‘öga’ → tjiljmij ‘ögonens’ |
| á | → | ä | fábmo ‘kraft’ → fämulatj ‘kraftfull’ |
| ie | → | e | iello ‘renhjord’ → elujn ‘med renhjorden’ |
| ua | → | u | ruappsat ‘röd (pred)’ → ruppsis ‘röd (attr)’ |
| uo | → | u | guolle ‘fisk’ → gulij ‘fiskarnas’ |
| uä | → | u | buälldet ‘bränna’ → bulldin ‘(de) brände’ |
| å | → | u | båhtet ‘komma’ → budij ‘kom’ |
| ä | → | e | näjjtso ‘flicka’ → nejtsutj ‘liten flicka’ |
Främmande bokstäver i låneord
I vissa fall är främmande bokstäver tillåtna, framförallt i nya låneord. När det gäller orden i denna ordbok rör det endast bokstaven y som bl a i fysijjka ‘fysik’ och sykel ‘cykel’. Svenska eller andra låneord med bokstaven x stavas med ks i pitesamiskan för att undvika ett alfabet som har fler bokstäver än nödvändigt; jmf ekspårrtå ‘export’.
Mångtydigheter i den pitesamiska ortografin
Angående fonologin är den pitesamiska ortografin nästan helt konsekvent. Detta innebär att man utifrån stavningen av pitesamiska ord vet hur uttalet blir. Men det finns åtminstone två undantag där ortografin inte är tillräckligt noggrann.
- Ortografin skiljer inte mellan långt å och kort å, som t ex i båhtet ‘komma’ (med långt å) och båhtjet ‘mjölka’ (med kort å).
- En kontrast mellan ord med en extralång konsonant (grad III) och ord med en lång konsonant (grad II) syns inte i skriftspråket. T ex harre ‘harr’ (extralångt r) och harre ‘harrar’ (långt r).
Eftersom de flesta skriftspråksanvändare känner till denna precisionsbrist (troligen på grund av förtrogenheten med den lulesamiska ortografin som delvis är likadan) finns den kvar i de pitesamiska stavningsreglerna. Men om det skulle finnas tillräcklig konsensus i språksamhället, skulle stavningsreglerna kunna förbättras med hänsyn till denna brist. Förbättringsförslag kunde vara följande:
- Att använda accent-streck (som vid långt á resp. kort a): ǻ resp å. Då skulle man stava bǻhtet ‘komma’ och båhtjet ‘mjölka’.
- Att använda en apostrof mellan konsonantbokstäverna vid extralång konsonant. Då skulle man stava grad III har're ‘harre’ och grad II harre ‘harrar’.
Dialektvariation och stavningsreglerna
Trots att ett stort språksamhälle aldrig funnits för det pitesamiska språket, finner man ändå en del variation mellan pitesamisk-talare. Det är troligen omöjligt att skapa ett skriftspråk som alla anser representera sitt eget sätt att tala. Eftersom ordlistan som ligger till grund för ordboken baseras mer på en sydligare variant, så baserar även stavningsreglerna mer på denna variant. Men det finns vissa skillnader som man kan hänvisa till här och då fundera på om variation i skriftspråket skulle vara möjlig så att även de andra varianterna får plats i den pitesamiska ortografin. Dessa diskuteras nedan.
Man måste vara medveten om att man inte måste tala precis som man stavar (här räcker det att jämföra hur långt t ex arjeplogsmålet ligger från rikssvenskans skriftspråk – men man skriver ändå rikssvenska). Tvärtom: man borde fortsätta uttala som man har lärt sig och är van vid att prata, oavsett hur man skriver. Ett skriftspråk ska representera – men inte alls ersätta – det egentliga, levande språket som är talspråket.
Variation i ord som gärrge ‘sten’
Vissa ord som t ex gärrge ‘sten’ uttalas på tre olika sätt inom det pitesamiska området. Det handlar om ljudet som här stavas med bokstavskombinationen rr (och med den enkla bokstaven r i svagstadium). De tre olika uttalssätten är nämligen:
| fonetiskt | beskrivning |
|---|---|
| r | som ett rikssvenskt r |
| t | som ett svenskt d |
| ð | läspljud, som ett engelskt th i ‘this’ |
De tre uttalssätten går igenom geografiska gränser och åldersgränser, och brukar vara en viktig identifikationsmarkör för talare av pitesamiska. Andra exempel är: girra ‘vår', årrå ‘ny’ och årret ‘sova’ (De stavas här med rr för enkelhetens skull). I svagstadium stavas det med den enkla bokstaven r som till exempel: gira ‘vårs’, årå ‘ny’ och åre ‘sov!’.
Variation i klusiler i slutet av ett ord
Uttalet av en enkel klusil i slutet av ett ord varierar inom det pitesamiska området, t ex i orden dat ‘den där’, båhtet ‘komma’, ájlek ‘söndag’ och unnep ‘mindre’. Generellt är klusilen tonlös och postaspirerad som ett motsvarande svenskt p, t eller k i samma kontext. Däremot uttalar några talare samma grundljud i denna position tonande, d v s det låter mer som ett svenskt b, d eller g.
Variation i stadieväxling hos långa konsonanter
Uttalet av en enkel lång klusil eller affrikata i konsonantcentret varierar också inom det pitesamiska området, t ex i orden tjábbe ‘vacker’, sjaddat ‘bli’ och spädtjot ‘smälla’. Generellt är klusilen eller affrikatan lång tonlös och oaspirerad och genomgår ingen stadieväxling, som t. ex tjábbe ‘vacker (attr)’ och tjábba ‘vacker (pred)’ växlar inte.
Däremot genomgår samma ord stadieväxling hos andra talare så att ljuden även finns som långa tonande klusiler resp. affrikator. Så växlar tjábbe ‘vacker (attr)’ hos dem med tjáppa ‘vacker (pred)’.
Variation i ändelsen -st
Uttalet av ord som slutar på -st varierar mellan talare inom det pitesamiska området. Det berör oftast ord i elativt kasus som tjårvest ‘av horn’, men även några andra vanliga ord som burist ‘hej’. Generellt uttalas det som konsonantklustret st, medan vissa bara uttalar s som tjårves ‘av horn’ resp buris ‘hej’.
Variation i diftongen ua/uä
Generellt uppträder diftongen uä när den andra stavelsens vokal är e som i buäjjde ‘fett’. Annars använder man ua som i vuassta ‘ost’. Däremot använder några talare enbart diftongen uä, oavsett vilken vokal som finns i andra stavelsen, så att det i stället blir buäjjde ‘fett’ och vuässta ‘ost’.
Observera att ua/uä aldrig förekommer tillsammans med i eller u i andra stavelsen på grund av vokalbalans; se här.
Variation i konsonantklustren ddj och dj
En variation finns när det gäller konsonantklustren ddj och dj. Vissa talare använder i stället jj, som t ex i ájjá ‘farfar, morfar’ (jmf áddjá), ijja ‘natt’ (jmf idja) och bájjat ‘låta’ (jmf bádjat).
Variation i konsonantklustren llj och rrj
En variation finns när det gäller konsonantklustren llj och rrj (observera att variationen inte gäller konsonantklustren lj och rj (svagstadier till klustren llj och rrj)). Här använder vissa talare ldj och rdj i stället, som t ex i väldje ‘bror’ (jmf vällje) och girdje ‘bok’ (jmf~girrje).