Klusiler (b, d, g, k, p, t)
En klusil är en konsonant som produceras genom att luftvägen obstrueras med tungans eller läpparnas hjälp, varpå ett lufttryck byggs upp i munnen. Vanligen släpps luften därpå ut i en explosion. Det finns tre klusil-serier: b, d och g. Varje serie har sex bokstäver eller bokstavskombinationer.
| b-serien | b | bb | p | pp | hp | hpp |
| d-serien | d | dd | t | tt | ht | htt |
| g-serien | g | gg | k | kk | hk | hkk |
b
I de flesta fall uttalas bokstaven b mittemellan ett svenskt b och p. I detta uttal förekommer b som enkel konsonant i början av ett ord, som enkel konsonant mellan vokaler, och som en del av ett konsonantkluster i konsonantcentret utan preaspiration.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös oaspirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p |
| exempel: | báhkas ‘varm’, båhtet ‘komma’, bärrgo ‘kött’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös oaspirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p |
| exempel: | dåbe ‘husets’, nuorabuv ‘yngre’ |
| en del av ett konsonantkluster i konsonantcentret utan preaspiration | |
| uttal: | tonlös oaspirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p |
| exempel: | dåbdos ‘känd’, nijjbe ‘kniv’ |
När m följer, går b över till nasalen utan att luften släpps.
| före m i konsonantcentret | |
| uttal: | oexploderad tonlös oaspirerad labial klusil; uttalas som svenskt p, men utan att luften släpps |
| exempel: | vájbmo ‘hjärta’, tjårbmå ‘näve’ |
Däremot uttalas b i början av ett ord som ett svenskt b som första del i ett konsonantkluster och i nya låneord.
| första konsonant i ett konsonantkluster i början av ett ord | |
| uttal: | tonande labial klusil; uttalas som svenskt b i samma kontext |
| exempel: | blávvat ‘blå, blått’, bruvdna ‘bro’ |
| enkel konsonant i början av nya låneord | |
| uttal: | tonande labial klusil; uttalas som svenskt b |
| exempel: | bijjla ‘bil’, biljähtta ‘biljett’ |
bb
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant och uttalas i princip mittemellan ett svenskt b och p, men tiden innan luften släpps ur munnen är tydligt längre. bb finns endast i konsonantcentret, antingen som enda ljud eller som första konsonant. Se även diskussionen om dialektvariation i stadieväxling här.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p, fast tydligt längre |
| exempel: | nubbe ‘andra’, tjábbe ‘vacker’ |
| första konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p, fast längre |
| exempel: | ribbre ‘lever’, läbbnet ‘ösa i’ |
När m följer, går bb över till nasalen utan att luften släpps.
| före en labial nasal (m) i konsonantcentret | |
| uttal: | oexploderad lång tonlös oaspirerad labial klusil; uttalas som svenskt p, fast längre, och utan att luften släpps |
| exempel: | bäbbmo ‘mat’, tsábbmet ‘slå till’ |
p
I konsonantcentret används p enbart i ett konsonantkluster i sammanhang med preaspiration. När p utgör första delen av klustret, följer ett preaspirerat ljud.
| första delen av ett konsonantkluster i konsonantcentret när andra delen är preaspirerad | |
| uttal: | tonlös labial klusil; på grund av den följande preaspirationen uttalas det mer som svenskt p |
| exempel: | luopte ‘förrådsställningar’, såptå ‘skummets’ |
När p utgör andra delen av klustret, är p preaspirerat. Denna preaspiration hörs endast på en föregående konsonant som är tonande, genom att den föregående konsonanten blir tonlös innan den övergår till p på grund av preaspirationen.
| följer på en sonorant eller frikativa i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p, och preaspirationen orsakar att föregående konsonant blir tonlös innan den övergår till p |
| exempel: | gummpe ‘varg’, lusspe ‘forshuvud’ |
Däremot anger bokstaven p i slutet av ord ett ljud som är ganska likt ett vanligt svenskt p i samma kontext. Se även diskussionen om dialektvariation i klusiler i slutet av ord här.
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonlös postaspirirad labial klusil; uttalas som svenskt p i samma kontext |
| exempel: | nuorap ‘yngre’, båhtep ‘(vi) kommer’ |
pp
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som endast uppträder som första konsonant i konsonantcentret före en preaspirerad klusil, en preaspirerad affrikata eller en frikativa. När en klusil eller affrikata följer, låter pp mer som ett vanligt svenskt p, fast lite längre. Före en frikativa uttalas det i princip mittemellan ett svenskt b och p men tiden innan luften släpps ur munnen är lite längre.
| första konsonant i konsonantcentret före en preaspirerad klusil eller en preaspirerad affrikata | |
| uttal: | lång tonlös labial klusil; på grund av den följande preaspirationen uttalas det mer som ett långt svenskt p |
| exempel: | vuappta ‘hår’, gåpptjot ‘stänga’ |
| första konsonant i konsonantcentret före en frikativa (oftast s) | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p, fast längre |
| exempel: | happset ‘lukta’ |
hp
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som endast förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret. hp är preaspirerat, d v s det finns en tydlig luftström (som h representerar) innan klusilen bildas. Själva klusil-ljudet är tonlöst och oaspirerat och låter mittemellan ett svenskt b och p.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preasprirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p men med ett tydligt svenskt h precis före |
| exempel: | dåhpe ‘hus’, náhpe ‘mjölkstävor’ |
hpp
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som endast förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret. hpp är preaspirerat och långt, d v s det finns en tydlig luftström (som h representerar) innan klusilen bildas; preaspirationsfasen är längre än hos hp. Själva klusil-ljudet är tonlöst och oaspirerat och låter mittemellan ett svenskt b och p.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös preasprirerad labial klusil; uttalas mittemellan svenskt b och p men med ett tydligt och långt svenskt h precis före |
| exempel: | dåhppå ‘knivslida’, náhppe ‘mjölkstäva’ |
d
I de flesta fall uttalas bokstaven d mittemellan ett svenskt d och t. I detta uttal förekommer d som enkel konsonant i början av ett ord, som enkel konsonant mellan vokaler, och som en del av ett konsonantkluster utan preaspiration.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös oaspirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t |
| exempel: | dát ‘den här’, diehtet ‘veta’, dållå ‘eld’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös oaspirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t |
| exempel: | iehkedin ‘på kvällen’, bådáv ‘(jag) kommer’ |
| en del av ett konsonantkluster utan preaspiration | |
| uttal: | tonlös oaspirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t |
| exempel: | nåjjde ‘nåjd’, buälldet ‘elda upp’ |
När n eller nj följer, går d över till nasalen utan att luften släpps.
| före n eller nj i konsonantcentret | |
| uttal: | oexploderad tonlös oaspirerad dental klusil; uttalas som svenskt t, men utan att luften släpps |
| exempel: | árdnas ‘örn’, lavdnje ‘torv’ |
Däremot uttalas d i början av ett ord som ett svenskt d som första del i ett konsonantkluster och i nya låneord.
| första konsonant i ett konsonantkluster i början av ett ord | |
| uttal: | tonande dental klusil; uttalas som svenskt d i samma kontext |
| exempel: | drudnik ‘drottning’ |
| enkel konsonant i början av nya låneord | |
| uttal: | tonande dental klusil; uttalas som svenskt d |
| exempel: | dátor ‘dator’ |
dd
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas i princip mittemellan ett svenskt d och t, men tiden innan luften släpps ur munnen är tydligt längre. dd finns endast i konsonantcentret, antingen som enda ljud eller som första konsonant. Se även diskussionen om dialektvariation i stadieväxling här.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t, fast tydligt längre |
| exempel: | láddak ‘hjortron’, sjaddat ‘bli, växa’, vaddet ‘ge’ |
| första konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t, fast längre |
| exempel: | njäddvet ‘breda smör’ |
När n eller nj följer, går dd över till nasalen utan att luften släpps.
| före en nasal (n eller nj) i konsonantcentret | |
| uttal: | oexploderad lång tonlös oaspirerad dental klusil; uttalas som svenskt t, fast längre, och utan att luften släpps |
| exempel: | tjiddnut ‘vara förstoppad’, eddnu ‘morbror’ |
t
I konsonantcentret används bokstaven t endast i ett konsonantkluster i sammanhang med preaspiration. När t utgör första delen av klustret, följer ett preaspirerat ljud.
| första delen av ett konsonantkluster i konsonantcentret när andra delen är preaspirerad | |
| uttal: | tonlös dental klusil; på grund av den följande preaspirationen uttalas det mer som svenskt t |
| exempel: | gåtkå ‘myror’, vietka ‘holkyxor’ |
När t utgör andra delen av klustret, är t preaspirerat. Denna preaspiration hörs endast på en föregående konsonant som är tonande, genom att den föregående konsonanten blir tonlös innan den övergår till t på grund av preaspirationen. Om föregående konsonant är en klusil, förekommer aspiration mellan de två delarna.
| följer på en sonorant eller frikativa i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t, och preaspirationen orsakar att föregående konsonant blir tonlös innan den övergår till t |
| exempel: | tjänntá ‘piga’, snuvvto ‘knippe skohö’ |
| följer på en klusil i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t, och preaspirationen orsakar att en aspiration realiseras mellan den första klusilen och t |
| exempel: | bákkte ‘klippa’, låpptå ‘platå’ |
Däremot anger bokstaven t i slutet av ett ord ett ljud som är ganska likt ett vanligt svenskt t i samma kontext. Se även diskussionen om dialektvariation i klusiler i slutet av ord här och om dialektvariation i ändelsen -st här.
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonlös postaspirirad dental klusil; uttalas som svenskt t i samma kontext |
| exempel: | båhtet ‘komma’, árrat ‘morgon’, gulijt ‘fiskar’ |
tt
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som förekommer som första konsonant i konsonantcentret före k, som är preasprierat. Därför finns en liten aspiration mellan tt och k, och härigenom låter det mer som ett vanligt svenskt t, fast lite längre.
| första konsonant i konsonantcentret före en preaspirerad velar klusil (k) | |
| uttal: | lång tonlös dental klusil; på grund av den följande preaspirationen uttalas det mer som ett långt svenskt t |
| exempel: | gåttkå ‘myra’, vättka ‘holkyxa’ |
ht
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som endast förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret. ht är preaspirerat, d v s det finns en tydlig luftström (som h representerar) innan klusilen bildas. Själva klusil-ljudet är tonlöst och oaspirerat och låter mittemellan ett svenskt d och t.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preasprirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t men med ett tydligt svenskt h precis före |
| exempel: | båhtet ‘komma’, giehta ‘hand, arm’ |
htt
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som endast förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret. htt är preaspirerat och långt, d v s det finns en tydlig luftström (som h representerar) innan klusilen bildas; preaspirationsfasen är längre än hos ht. Själva klusil-ljudet är tonlöst och oaspirerat och låter mittemellan ett svenskt d och t.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös preasprirerad dental klusil; uttalas mittemellan svenskt d och t men med ett tydligt och långt svenskt h precis före |
| exempel: | gáhtto ‘katt’, máhttet ‘kunna’ |
g
I de flesta fall uttalas bokstaven g mittemellan ett svenskt g och k. I detta uttal förekommer g som enkel konsonant i början av ett ord, som enkel konsonant mellan vokaler, och som andra delen av ett konsonantkluster i konsonantcentret.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös oaspirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k |
| exempel: | gáma ‘sko’, gullat ‘höra’, gen ‘vems’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös oaspirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k |
| exempel: | láddaga ‘hjortrons’, bágo ‘ordets’ |
| andra delen av ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös oaspirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k |
| exempel: | ájjge ‘tid’, riŋgo ‘lassoöglans’ |
När ŋ följer, går g över till nasalen utan att luften släpps.
| före ŋ i konsonantcentret | |
| uttal: | oexploderad tonlös oaspirerad velar klusil; uttalas som svenskt k, men utan att luften släpps |
| exempel: | jågŋå ‘lingon’, tjiegŋal ‘djupt’ |
Däremot uttalas g i början av ett ord som ett svenskt g som första del i ett konsonantkluster och i nya låneord.
| första konsonant i ett konsonantkluster i början av ett ord | |
| uttal: | tonande velar klusil; uttalas som svenskt g i samma kontext |
| exempel: | grásse ‘gräs’, glássa ‘glass’ |
| enkel konsonant i början av nya låneord | |
| uttal: | tonande velar klusil; uttalas som svenskt g |
| exempel: | gárdijna ‘gardiner’ |
gg
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas i princip mittemellan ett svenskt g och k, men tiden innan luften släpps ur munnen är tydligt längre. gg finns endast i konsonantcentret, antingen som enda ljud eller som första konsonant. Se även diskussionen om dialektvariation i stadieväxling här.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k, fast tydligt längre |
| exempel: | vágge ‘dalgång’, såggot ‘drunkna’ |
| första konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k, fast längre |
| exempel: | nuggdát ‘bli nöjd’, jugglo ‘ungar’ |
När ŋ följer, så går gg över till nasalen utan att luften släpps.
| före en velar nasal (ŋ) i konsonantcentret | |
| uttal: | oexploderad lång tonlös oaspirerad velar klusil; uttalas som svenskt k, fast längre, och utan att luften släpps |
| exempel: | ággŋo ‘årtull’, råggŋot ‘krokigt’ |
k
När denna bokstav förekommer i konsonantcentret, är det endast i ett konsonantkluster. När k är första delen av klustret och andra delen är en frikativa, blir uttalet mittemellan ett svenskt g och k. Annars följer ett preaspirerat ljud, och k låter mer som ett vanligt svenskt k.
| första delen av ett konsonantkluster i konsonantcentret när andra delen är en frikativa (oftast s) | |
| uttal: | tonlös oaspireard velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k |
| exempel: | guoksak ‘lavskrika’, uksa ‘dörrar’ |
| första delen av ett konsonantkluster i konsonantcentret när andra delen är preaspirerad | |
| uttal: | tonlös velar klusil; på grund av den följande preaspirationen uttalas det mer som svenskt k |
| exempel: | iktuk ‘ensam’, gaktsát ‘åttonde’ |
När k utgör andra delen av klustret, är k preaspirerat. Denna preaspiration hörs endast på en föregående konsonant som är tonande, genom att den föregående konsonanten blir tonlös innan den övergår till k på grund av preaspirationen. Om föregående konsonant är en klusil, förekommer aspiration mellan de två delarna.
| följer på en sonorant eller frikativa i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k, och preaspirationen orsakar att föregående konsonant blir tonlös innan den övergår till k |
| exempel: | ruŋŋka ‘korp’, mällke ‘mjölk’, muvka ‘mjuk’ |
| följer på en klusil i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k, och preaspirationen orsakar att en aspiration realiseras mellan den första klusilen och k |
| exempel: | gietkam ‘komse’, luopkav ‘(jag) fläker’ |
Däremot anger bokstaven k i slutet av ett ord ett ljud som är ganska likt ett vanlig svenskt k i samma kontext. Se även diskussionen om dialektvariation i klusiler i slutet av ord här.
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonlös postaspirirad velar klusil; uttalas som svenskt k i samma kontext |
| exempel: | láddak ‘hjortron’, ájlek ‘söndag’ |
kk
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som enbart uppträder som första konsonant i konsonantcentret före en preaspirerad klusil, en preaspirerad affrikata eller en frikativa. När en klusil eller affrikata följer, låter kk mer som ett vanligt svenskt k, fast lite längre. Före en frikativa uttalas det i princip mittemellan ett svenskt g och k men tiden innan luften släpps ur munnen är lite längre.
| första konsonant i konsonantcentret före en preaspirerad klusil eller en preaspirerad affrikata | |
| uttal: | lång tonlös velar klusil; på grund av den följande preaspirationen uttalas det mer som ett långt svenskt k |
| exempel: | luakkta ‘vik’, njukktja ‘svan’ |
| första konsonant i konsonantcentret före en frikativa | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k, fast längre |
| exempel: | gukkse ‘kåsa’, ruäkksje ‘lår’ |
hk
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som enbart förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret. hk är preaspirerat, d v s det finns en tydlig luftström (som h representerar) innan klusilen bildas. Själva klusil-ljudet är tonlöst och oaspirerat och låter mittemellan ett svenskt g och k.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preasprirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k men med ett tydligt svenskt h precis före |
| exempel: | jahke ‘år’, låhkåt ‘läsa’ |
hkk
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som enbart förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret. hkk är preaspirerat och långt, d v s det finns en tydlig luftström (som h representerar) innan klusilen bildas; preaspirationsfasen är längre än hos hk. Själva klusil-ljudet är tonlöst och oaspirerat och låter mittemellan ett svenskt g och k.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös preasprirerad velar klusil; uttalas mittemellan svenskt g och k men med ett tydligt och långt svenskt h precis före |
| exempel: | jáhkket ‘tro’, áhkka ‘mormor, farmor’ |
Affrikator (tj, ts)
En affrikata är en konsonant som som består av två faser: först en klusil, sedan en frikativa. Det finns två affrikata-serier: tj och ts. Varje serie har fyra bokstavskombinationer.
| tj-serien | tj | dtj | htj | httj |
| ts-serien | ts | dts | hts | htts |
tj
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som inte uttalas som tj i rikssvenskan där t-delen inte hörs, utan har ett tydligt t i början. Därför låter det som ett engelskt ch i church ‘kyrka’. tj förekommer i början av ett ord, som enkel konsonant mellan vokaler och som enkel konsonant i slutet av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös oaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch |
| exempel: | tjáhtse ‘vatten’, tjuadtjot ‘stå upprätt’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös oaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch |
| exempel: | gietje ‘ändens’, bitjádit ‘gnälla till’ |
| enkel konsonant i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonlös oaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch |
| exempel: | almatj ‘människa’, jågåtj ‘liten bäck’ |
Bokstavskombinationen tj kan även vara andra konsonanten i ett konsonantkluster i konsonantcentret, och den utlöser olika uttal i den första delen beroende på ljudet som föregår. När den första konsonanten är b, är tj oaspirerat som ovan och det finns endast en mycket kort aspiration där luften från den första konsonanten släpps.
| följer på en tonlös klusil i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös oaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch |
| exempel: | dábbtjat ‘bryna’, gåbtjås ‘presenning’ |
Men när tj utgör andra delen av klustret, är tj preaspirerat. Denna preaspiration hörs endast på en föregående konsonant som är tonande, genom att den föregående konsonanten blir tonlös innan den övergår till tj på grund av preaspirationen. Om föregående konsonant är en klusil, förekommer aspiration mellan de två delarna.
| följer på en sonorant eller frikativa i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch, och preaspirationen orsakar att föregående konsonant blir tonlös innan den övergår till tj |
| exempel: | stänntje ‘slask’, skávvtjá ‘skägg’ |
| följer på en klusil i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch, och preaspirationen orsakar att en aspiration realiseras mellan den första klusilen och tj |
| exempel: | dipptjit ‘pressa ner’ |
dtj
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som enbart förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret, och därför förekommer dtj endast mellan vokaler. Uttalet är inte som tj i rikssvenskan där t-delen inte hörs, utan har ett tydligt och långt t i början. Därför låter det som ett engelskt ch i church ‘kyrka’, fast längre. Se även diskussionen om dialektvariation i stadieväxling här.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch, fast längre |
| exempel: | ådtjot ‘få’, gådtjå ‘urin’ |
htj
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som enbart förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret, och därför förekommer htj endast mellan vokaler. Uttalet är inte som tj i rikssvenskan där t-delen inte hörs, utan har ett tydligt t i början av affrikata-delen (som ett engelskt ch i church ‘kyrka’), men eftersom htj är preaspirerat, finns en tydlig luftström (som h representerar) innan affrikatan bildas.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch men med ett tydligt svenskt h precis före |
| exempel: | båhtjet ‘mjölka’, váhtjam ‘vaja’ |
httj
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som nästan är som htj, fast längre. Därför förekommer även httj enbart som enkel konsonant i konsonantcentret och finns endast mellan vokaler. Uttalet är inte som tj i rikssvenskan där t-delen inte hörs, utan har ett tydligt och långt t i början av affrikata-delen (som ett engelskt ch i church ‘kyrka’), men eftersom httj är preaspirerat, finns en tydlig luftström (som h representerar) innan affrikatan bildas.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös preaspirerad palatal affrikata; uttalas som engelskt ch men med ett tydligt långt svenskt h precis före |
| exempel: | áhttje ‘far’, gåhttjot ‘kalla’ |
ts
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som uttalas som en snabb sekvens av ett t och ett s. ts förekommer i början av ett ord och som enkel konsonant mellan vokaler.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös oaspirerad dental affrikata; uttalas som en snabb sekvens av t och s |
| exempel: | tsáhkat ‘glöda’, tsievve ‘hårdpackad snö’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös oaspirerad dental affrikata; uttalas som en snabb sekvens av t och s |
| exempel: | tjátse ‘vattens’, båtsoj ‘ren’ |
Bokstavskombinationen ts kan även vara andra konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret, men påverkar olika uttal i den första delen beroende på ljud-typen som föregår. När den första konsonanten är b, är ts oaspirerat som ovan, och det finns bara en mycket kort aspiration där luften från den första konsonanten släpps.
| följer på en tonlös klusil i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös oaspirerad palatal affrikata; uttalas som en snabb sekvens av t och s |
| exempel: | såbbtsot ‘trivas’, tsibbtsut ‘nypas’ |
Men när ts utgör andra delen av klustret, är ts preaspirerat. Denna preaspiration hörs endast på en föregående konsonant som är tonande, genom att den föregående konsonanten blir tonlös innan den övergår till ts på grund av preaspirationen. Om föregående konsonant är en klusil, förekommer aspiration mellan de två delarna.
| följer på en sonorant eller frikativa i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad dental affrikata; uttalas som en snabb sekvens av t och s, och preaspirationen orsakar att föregående konsonant blir tonlös innan den övergår till ts |
| exempel: | gájjtsa ‘get’, vuanntsa ‘höna’ |
| följer på en klusil i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad dental affrikata; uttalas som en snabb sekvens av t och s och preaspirationen orsakar att en aspiration realiseras mellan den första klusilen och ts |
| exempel: | gakktse ‘åtta’, tsápptset ‘blunda’ |
dts
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som enbart förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret och endast mellan vokaler. Det uttalas som en snabb sekvens av ett långt t och ett s. Se även diskussionen om dialektvariation i stadieväxling här.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös oaspirerad dental affrikata; uttalas som en snabb sekvens av långt t och kort s |
| exempel: | vádtset ‘gå’, buadtsot ‘vara naken’ |
hts
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som enbart förekommer som enkel konsonant i konsonantcentret och endast mellan vokaler. Det uttalas som en snabb sekvens av ett t och ett s, men eftersom hts är preaspirerat finns en tydlig luftström (som h representerar) innan affrikatan bildas.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös preaspirerad dental affrikata; uttalas som en snabb sekvens av t och s men med ett tydligt svenskt h precis före |
| exempel: | tjáhtse ‘vatten’, gåhtsav ‘(jag) vaknar’ |
htts
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som nästan är som hts, fast längre. Därför förekommer htts enbart som enkel konsonant i konsonantcentret och finns endast mellan vokaler. Det uttalas som en snabb sekvens av ett t och ett s, men eftersom htts är preaspirerat, finns en tydlig och lång luftström (som h representerar) innan affrikatan bildas.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös preaspirerad dental affrikata; uttalas som en snabb sekvens av t och s men med ett tydligt långt svenskt h precis före |
| exempel: | fáhttsa ‘vante’, gáhttsot ‘hänga’ |
Frikativor (f, h, s, sj, v)
Frikativor är konsonanter som produceras genom att luft pressas genom en förträngning i munnen så att ett brusljud uppstår. Det finns fem frikativ-serier: f, v, s, sj och h. Fyra av dem har var sina två bokstäver eller bokstavskombinationer; bokstavsserien h består av bara en bokstav.
| f-serien | f | ff |
| h-serien | h | |
| s-serien | s | ss |
| sj-serien | sj | ssj |
| v-serien | v | vv |
f
Denna bokstav uttalas som ett svenskt f. Bokstaven f finns i början av ett ord, i konsonantcentret som enkel konsonant eller som konsonant i ett konsonantkluster.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös labiodental frikativa; uttalas som svenskt f |
| exempel: | fábmo ‘kraft’, fällo ‘bräda’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös labiodental frikativa; uttalas som svenskt f |
| exempel: | káfa ‘kaffets’, dáfo ‘områdets’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös labiodental frikativa; uttalas som svenskt f |
| exempel: | dieftáv ‘(jag) fyller på’, hiefne ‘spindelns’ |
| andra konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös labiodental frikativa; uttalas som svenskt f |
| exempel: | tjarrfo ‘isbill’, stárrfo ‘båtlänning’ |
ff
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som ett svenskt f, fast längre. ff finns endast i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös labiodental frikativa; uttalas som svenskt f fast längre |
| exempel: | káffa ‘kaffe’, dáffo ‘område’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös labiodental frikativa; uttalas som svenskt f fast längre |
| exempel: | däfftet ‘fylla på’, häffne ‘spindel’ |
h
Denna bokstav uttalas som ett svenskt h, och förekommer som en enkel konsonant i början av ett ord eller mellan vokaler.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös glottal frikativa; som svenskt h |
| exempel: | hárre ‘harr’, hållåt ‘säga’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös glottal frikativa; som svenskt h |
| exempel: | bahá ‘elak’ |
Observera att tecknet h även används som en del av flera preaspirerade bokstavskombinationer för att representera preaspirationen, som t ex hp eller hkk, men anger då inget eget ljud.
s
Denna bokstav uttalas som ett svenskt s och förekommer i alla positioner av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som svenskt s |
| exempel: | sabek ‘skida’, sábme ‘same’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som svenskt s |
| exempel: | viesov ‘(jag) lever’, vadnasa ‘båtar’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster, även utanför konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som svenskt s |
| exempel: | vuosta ‘ostar’, gådest ‘ur kåtan’, bårjåstit ‘segla’ |
| andra konsonant i ett konsonantkluster, även utanför konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som svenskt s |
| exempel: | happset ‘lukta’, tjurvijst ‘av hornen’ |
| enda konsonant i slutet av ett ord eller i ändelsen -st | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som svenskt s |
| exempel: | vanás ‘båt’, tjåskes ‘kallt’, tjårvest ‘av horn’ |
Se även diskussionen om dialektvariation angående ändelsen -st här.
ss
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som ett svenskt s, fast längre. ss finns i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös dental frikativa; uttalas som ett långt svenskt s |
| exempel: | miesse ‘renkalv’, bassat ‘tvätta’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös dental frikativa; uttalas som ett långt svenskt s |
| exempel: | bisste ‘sked’, mässkat ‘ruttna’ |
sj
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som uttalas som ett engelskt sh i shoe ‘sko’ (I några svenska dialekter uttalas sj likadant.) och förekommer i alla positioner av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som engelskt sh |
| exempel: | sjaddat ‘bli’, sjullo ‘ful’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i början av ett ord | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som engelskt sh |
| exempel: | sjkiebtjas ‘sjuk’, sjnjierra ‘råtta’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som engelskt sh |
| exempel: | rásjo ‘regns’, vasjav ‘(jag) ids inte’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som engelskt sh |
| exempel: | vusjkun ‘abborre’, riesjme ‘snören till isfiske’ |
| andra konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonlös dental frikativa; uttalas som engelskt sh |
| exempel: | ruäkksje ‘stek’, bårrsjot ‘koka’ |
ssj
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som ett engelskt sh i shoe ‘sko’, fast längre. ssj finns i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös dental frikativa; uttalas som långt engelskt sh |
| exempel: | rássjo ‘regn’, vuassjat ‘koka kaffe’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonlös dental frikativa; uttalas som långt engelskt sh |
| exempel: | njissjkot ‘väva’, rässjme ‘snöre till isfiske’ |
v
Denna bokstav kan uttalas som ett svenskt v, men brukar vara mjukare och mer som ett engelskt w i wind ‘vind’ (d v s med mindre vibration), framförallt efter vokalerna a och á. Bokstaven v finns i början av ett ord, som enkel konsonant mellan vokaler, som en konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret eller i slutet av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonande labiodental frikativa; uttalas som svenskt v, men oftast med mindre vibration som engelskt w |
| exempel: | vaddet ‘ge’, vanás ‘båt’, vuassta ‘ost’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonande labiodental frikativa; uttalas som svenskt v, men oftast med mindre vibration som engelskt w |
| exempel: | dievá ‘backar’, gåvå ‘tavlor’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande labiodental frikativa; uttalas som svenskt v, men oftast med mindre vibration som engelskt w |
| exempel: | bievde ‘bordets’, jávrátj ‘liten sjö’ |
| andra konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande labiodental frikativa; uttalas som svenskt v |
| exempel: | gärvudit ‘klä på sig’, bäjjve ‘dag’ |
| enkel konsonant i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonande labiodental frikativa; uttalas som svenskt v, men oftast med mindre vibration som engelskt w |
| exempel: | bådáv ‘(jag) kommer’, gietjav ‘sju’ |
vv
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som kan uttalas som ett långt svenskt v, men brukar vara mjukare och mer som ett långt engelskt w i wind ‘vind’ (d v s med mindre vibration), framförallt efter vokalerna a och á. Bokstavskombinationen vv finns i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster.
| enkel konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande labiodental frikativa; uttalas som ett långt svenskt v, men oftast med mindre vibration som ett långt engelskt w |
| exempel: | lávve ‘kusin’, sávvat ‘önska’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande labiodental frikativa; uttalas som ett långt svenskt v, men oftast med mindre vibration som ett långt engelskt w |
| exempel: | bävvde ‘bord’, lávvlot ‘sjunga’ |
Nasaler (m, n, nj, ŋ)
Nasaler är konsonanter som produceras utan större hinder för luftens passage och genom att vägen till näshålan öppnas så att luften strömmer därigenom i stället för genom munnen. Det finns fyra nasal-serier: m, n, nj och ŋ. De har var sina två bokstäver eller bokstavskombinationer.
| m-serien | m | mm |
| n-serien | n | nn |
| nj-serien | nj | nnj |
| ŋ-serien | ŋ | ŋŋ |
m
Denna bokstav uttalas som ett svenskt m. m förekommer i alla positioner av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonande labial nasal; uttalas som svenskt m |
| exempel: | máhttet ‘kunna’, mánná ‘barn’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonande labial nasal; uttalas som svenskt m |
| exempel: | dimes ‘mjuk’, månema ‘njurar’ |
| andra eller tredje konsonant i ett konsonantkluster | |
| uttal: | tonande labial nasal; uttalas som svenskt m |
| exempel: | smálla ‘får’, suojmas ‘långsam’, vájbmo ‘hjärta’ |
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonande labial nasal; uttalas som svenskt m |
| exempel: | dáhkam ‘gjort’, råhtem ‘lodjur’ |
När m förekommer som första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som p eller k), övergår m från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas m som vanligt i denna kontext.
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | tonande labial nasal som går över till en tonlös labial nasal; uttalas som svenskt m, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | gumpe ‘vargar’, gimsja ‘skalbaggar’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten inte är preaspirerad | |
| uttal: | tonande labial nasal; uttalas som svenskt m |
| exempel: | liemgedit ‘bli mildare’, gámbal ‘gammal’ |
mm
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som ett svenskt m, fast längre. mm finns endast i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster. När mm förekommer som första konsonant, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som p eller k), övergår mm från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas mm som vanligt i denna kontext.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande labial nasal; uttalas som ett långt svenskt m |
| exempel: | namma ‘namn’, njimmat ‘gnälla’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande labial nasal som går över till en tonlös labial nasal; uttalas som ett långt svenskt m, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | gummpe ‘varg’, jimmkit ‘blunda’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten inte är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande labial nasal; uttalas som ett långt svenskt m |
| exempel: | njimmgit ‘limma’, gámmsa ‘palt’ |
n
Denna bokstav uttalas som ett svenskt n. n förekommer i alla positioner av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonande dental nasal; uttalas som svenskt n |
| exempel: | náhppe ‘mjölkstäva’, nåhkåt ‘ta slut’ |
| efter s i ett konsonantkluster i början av ett ord | |
| uttal: | tonande dental nasal; uttalas som svenskt n |
| exempel: | snirrit ‘klia’, snuohpa ‘förkylning’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonande dental nasal; uttalas som svenskt n |
| exempel: | biena ‘hund’, peruna ‘potatisar’ |
| andra eller tredje konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande dental nasal; uttalas som svenskt n |
| exempel: | jedna ‘röst’, suäjdne ‘hö’ |
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonande dental nasal; uttalas som svenskt n |
| exempel: | árran ‘eldstad’, Árjepluoven ‘i Arjeplog’ |
När n förekommer som första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som t eller tj), övergår n från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas n som vanligt i denna kontext.
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | tonande dental nasal som går över till en tonlös dental nasal; uttalas som svenskt n, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | vuontsa ‘hönor’, gintal ‘stearinljus’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten inte är preaspirerad | |
| uttal: | tonande dental nasal; uttalas som svenskt n |
| exempel: | sjundardit ‘prata strunt’, båndá ‘rika’ |
nn
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som ett svenskt n, fast längre. nn finns i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster. När nn förekommer som första konsonant, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som t eller tj), övergår nn från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas nn som vanligt i denna kontext.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande dental nasal; uttalas som ett långt svenskt n |
| exempel: | mánná ‘barn’, ninnit ‘förstärka’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande dental nasal som går över till en tonlös dental nasal; uttalas som ett långt svenskt n, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | tjänntá ‘piga’, stinntjit ‘blöta ner’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten inte är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande dental nasal; uttalas som ett långt svenskt n |
| exempel: | bånndá ‘rik’, brånnså ‘brons’ |
nj
Denna bokstavskombination representerar en konsonant som uttalas som en blandning av svenskt n och j. nj förekommer i alla positioner av ett ord. Observera att nj, i motsats till de andra vanliga nasala konsonanterna, aldrig förekommer före en preaspirerad konsonant.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonande palatal nasal; uttalas som en blandning av svenskt n och j |
| exempel: | njalla ‘stolpbod’, njållot ‘slicka’ |
| efter sj i ett konsonantkluster i början av ett ord | |
| uttal: | tonande palatal nasal; uttalas som en blandning av svenskt n och j |
| exempel: | sjnjierra ‘råtta’, sjnjutjok ‘spetsig’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonande palatal nasal; uttalas som en blandning av svenskt n och j |
| exempel: | manje ‘svärdöttrar’, lanja ‘rummets’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande palatal nasal; uttalas som en blandning av svenskt n och j |
| exempel: | skanjga ‘vildrensvaja’, spånjgåt ‘piskrapp’ |
| andra eller tredje konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande palatal nasal; uttalas som en blandning av svenskt n och j |
| exempel: | ladnja ‘rum’, skåldnje ‘icke-samisk kvinna’ |
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonande palatal nasal; uttalas som en blandning av svenskt n och j |
| exempel: | vanj ‘nämligen’, sjuvunj ‘bra renhund’ |
nnj
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som en blandning av svenskt n och j, fast längre. nnj finns i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster. Observera att nnj, i motsats till de andra långa nasala konsonanterna, aldrig förekommer före en preaspirerad konsonant.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande palatal nasal; uttalas som en lång blandning av svenskt n och j |
| exempel: | mannje ‘svärdotter’, njinnjelis ‘vaja’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande palatal nasal; uttalas som en lång blandning av svenskt n och j |
| exempel: | vánnjgat ‘springa’ |
ŋ
Denna bokstav uttalas som ett svenskt gn i dygn. ŋ förekommer i alla positioner av ett ord förutom i början.
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonande velar nasal; uttalas som svenskt gn |
| exempel: | saŋátj ‘klåda’, jieŋa ‘isens’ |
| andra eller tredje konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande velar nasal; uttalas som svenskt gn |
| exempel: | ággŋo ‘årtull’, jiegŋa ‘is’, ávgŋot ‘riva illa’ |
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonande velar nasal; uttalas som svenskt gn |
| exempel: | mudiŋ ‘ibland’ |
Bokstaven ŋ förekommer som första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret och endast när andra konsonanten också är velar. När andra konsonanten är preaspirerad (alltså k), övergår ŋ från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. När andra konsonanten är oaspirerad (alltså g), uttalas ŋ som vanligt.
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad och velar | |
| uttal: | tonande velar nasal som går över till en tonlös velar nasal; uttalas som svenskt gn, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | tjiŋkov ‘(jag) haltar’, ruŋka ‘korpens’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är oaspirerad och velar | |
| uttal: | tonande velar nasal; uttalas som svenskt gn |
| exempel: | gåŋgek ‘spant’, riŋgo ‘lassoöglans’ |
ŋŋ
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som ett svenskt gn i dygn, fast längre. ŋŋ finns enbart i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster där andra konsonanten också är velar. När andra konsonanten är preaspirerad (alltså k), övergår ŋŋ från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. När andra konsonanten är oaspirerad (alltså g), uttalas ŋŋ som vanligt.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande velar nasal; uttalas som långt svenskt gn |
| exempel: | maŋŋel ‘efter’, smuŋŋit ‘fantisera’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad och velar | |
| uttal: | lång tonande velar nasal som går över till en tonlös velar nasal; uttalas som långt svenskt gn, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | tjiŋŋkot ‘halta’, ruŋŋka ‘korp’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är oaspirerad och velar | |
| uttal: | lång tonande velar nasal; uttalas som långt svenskt gn |
| exempel: | buŋŋga ‘börs’, riŋŋgo ‘lassoögla’ |
Andra sonoranter (j, l, r)
Sonoranter är konsonanter som uttalas utan större hinder för luftens passage genom ansatsröret. De som presenteras här (i motsats till de nasala konsonanterna som också är sonoranter) produceras genom att munnen är öppen så att luften strömmar därigenom. Det finns tre icke-nasala sonorant-serier: r, l och j. De har var sin bokstav och bokstavskombination.
| j-serien | j | jj |
| l-serien | l | ll |
| r-serien | r | rr |
j
Denna bokstav uttalas som ett rikssvenskt j fast med mindre vibration och mer som ett engelskt y i yellow ‘gul’. Den förekommer i alla positioner av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonande palatal approximant; uttalas som rikssvenskt j fast med mindre vibration |
| exempel: | jáhkket ‘tro’, juobmo ‘fjällsyra’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonande palatal approximant; uttalas som rikssvenskt j fast med mindre vibration |
| exempel: | håjes ‘ledsen’, måjå ‘vi två’ |
| sista konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande palatal approximant; uttalas som rikssvenskt j fast med mindre vibration |
| exempel: | libbjok ‘fjäril’, idja ‘natt’, buallja ‘kalhygge’ |
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonande palatal approximant; uttalas som rikssvenskt j fast med mindre vibration |
| exempel: | båtsoj ‘ren’, Árjepluovváj ‘till Arjeplog’ |
När j förekommer som första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som p eller k), övergår j från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas j som vanligt i denna kontext.
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | tonande palatal approximant som går över till en tonlös palatal approximant; uttalas som rikssvenskt j men med mindre vibration och stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | ájte ‘bodar’, tjuojka ‘myggor’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är oaspirerad | |
| uttal: | tonande palatal approximant; uttalas som rikssvenskt j fast med mindre vibration |
| exempel: | vájbmo ‘hjärta’, biejve ‘dagar’, ájge ‘tidens’ |
jj
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som endast finns i konsonantcentret som första konsonant i ett konsonantkluster (Observera att jj förekommer som enda konsonant i konsonantcentret i en dialektvariant av dj, t ex bájjat ‘låta’ (i stället för bádjat)). Generellt uttalas jj som ett långt rikssvenskt j, fast med mindre vibration och mer som ett engelskt y i yellow ‘gul’.
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten inte är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande palatal approximant; uttalas som långt rikssvenskt j fast med mindre vibration |
| exempel: | gájjdat ‘försvinna’, bäjjstet ‘förstöra’ |
Men när andra konsonanten är preaspirerad (som p eller k), övergår jj från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten.
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande palatal approximant som går över till en tonlös palatal approximant; uttalas som långt rikssvenskt j men med mindre vibration och stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | gájjtsa ‘get’, mujjto ‘minne’ |
l
Denna bokstav uttalas som ett rikssvenskt l. Den förekommer i alla positioner av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonande lateral approximant; uttalas som rikssvenskt l |
| exempel: | láddak ‘hortron’, lådde ‘fågel’ |
| andra del i ett konsonantkluster i början av ett ord | |
| uttal: | tonande lateral approximant; uttalas som rikssvenskt l |
| exempel: | blávvat ‘blå’, glássa ‘glass’, sjlávvtjá ‘kormfluga’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonande lateral approximant; uttalas som rikssvenskt l |
| exempel: | dále ‘nu’, dålå ‘eldens’, gieles ‘lögn’ |
| sista konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande lateral approximant; uttalas som rikssvenskt l |
| exempel: | ájlek ‘söndag’, bijjla ‘bil’ |
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonande lateral approximant; uttalas som rikssvenskt l |
| exempel: | gintal ‘stearinljus’, maŋŋel ‘efter’ |
När l förekommer som första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som p eller k), övergår l från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas l som vanligt i denna kontext.
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | tonande lateral approximant som går över till en tonlös lateral approximant; uttalas som rikssvenskt l, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | sálte ‘saltets’, dálke ‘vädrets’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är oaspirerad | |
| uttal: | tonande lateral approximant; uttalas som rikssvenskt l |
| exempel: | buolda ‘sluttningar’, tjalbme ‘öga’, bålne ‘tuvor’ |
ll
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som ett rikssvenskt l, fast längre. ll finns i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster. När ll förekommer som första konsonant, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som p eller k), övergår ll från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas ll som vanligt i denna kontext.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande lateral approximant; uttalas som ett långt svenskt l |
| exempel: | ballat ‘bli rädd’, dållå ‘eld’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande lateral approximant som går över till en tonlös lateral approximant; uttalas som ett långt svenskt l, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | sállte ‘salt’, stállpe ‘varg’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten inte är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande lateral approximant; uttalas som ett långt svenskt l |
| exempel: | juällge ‘ben’, buallva ‘knä’ |
r
Denna bokstav uttalas som ett rikssvenskt r (ett tungspets-r). Den förekommer i alla positioner av ett ord.
| enkel konsonant i början av ett ord | |
| uttal: | tonande alveolar tremulant; uttalas som rikssvenskt r |
| exempel: | rássjo ‘regn’, rågge ‘grop’ |
| andra eller tredje del i ett konsonantkluster i början av ett ord | |
| uttal: | tonande alveolar tremulant; uttalas som rikssvenskt r |
| exempel: | bruvdna ‘bro’, gráves ‘grå’, struhtá ‘julhelg’ |
| enkel konsonant mellan vokaler | |
| uttal: | tonande alveolar tremulant; uttalas som rikssvenskt r |
| exempel: | derek ‘bällingsko’, alltara ‘altarna’ |
| sista konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret | |
| uttal: | tonande alveolar tremulant; uttalas som rikssvenskt r |
| exempel: | nävvre ‘dålig’, ribbre ‘lever’ |
| i slutet av ett ord | |
| uttal: | tonande alveolar tremulant; uttalas som rikssvenskt r |
| exempel: | ber ‘bara’, guähpper ‘klöv’ |
När r förekommer som första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som p eller k), övergår r från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas r som vanligt i denna kontext.
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | tonande alveolar tremulant som går över till en tonlös alveolar tremulant; uttalas som rikssvenskt r, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | vuortja ‘kråkor’, girko ‘kyrkans’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är oaspirerad | |
| uttal: | tonande alveolar tremulant; uttalas som rikssvenskt r |
| exempel: | vierbme ‘nätets’, árbe ‘arvets’ |
rr
Denna bokstavskombination representerar en lång konsonant som uttalas som ett rikssvenskt r, fast längre. rr finns i konsonantcentret som enkel konsonant eller som första konsonant i ett konsonantkluster. När rr förekommer som första konsonant, beror uttalet på konsonanten som följer. När andra konsonanten är preaspirerad (som p eller k), övergår rr från tonande till tonlös på grund av preaspirationen innan den övergår till den andra konsonanten. Annars uttalas rr som vanligt i denna kontext.
| enda konsonant i konsonantcentret | |
| uttal: | lång tonande alveolar tremulant; uttalas som ett långt svenskt r |
| exempel: | garra ‘hård’, mårret ‘trivas’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande alveolar tremulant som går över till en tonlös alveolar tremulant; uttalas som ett långt svenskt r, men stämläpparna slutar att vibrera mot slutet |
| exempel: | virrtit ‘måste’, gårrtje ‘ravin med bäck’ |
| första konsonant i ett konsonantkluster i konsonantcentret där andra konsonanten inte är preaspirerad | |
| uttal: | lång tonande alveolar tremulant; uttalas som ett långt svenskt r |
| exempel: | muärrje ‘bär’, barrgo ‘arbete’, bårrsjot ‘sjuda’ |
Monoftonger (a, á, e, i, o, u, å, ä)
En monoftong är en vokal som inrymmer endast en klangfärg. Det finns åtta monoftong-serier: a, á, e, i, u, o, å och ä. Därtill har serierna e och o var sin egen bokstavskombination.
| a-serien | a | |
| á-serien | á | |
| e-serien | e | ie |
| i-serien | i | |
| u-serien | u | |
| o-serien | o | uo |
| å-serien | å | |
| ä-serien | ä | |
a
Denna bokstav är en öppen främre vokal som uttalas som ett svenskt a i glass. a förekommer i den första, andra och tredje stavelsen.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | öppen främre monoftong; uttalas som svenskt a i glass |
| exempel: | almatj ‘människa’, ballva ‘moln’ |
| enkel vokal i den andra stavelsen | |
| uttal: | öppen främre monoftong; uttalas som svenskt a i glass |
| exempel: | almatj ‘människa’, ballva ‘moln’ |
| enkel vokal i den tredje stavelsen | |
| uttal: | öppen främre monoftong; uttalas som svenskt a i glass |
| exempel: | almatja ‘människor’, lávvodak ‘lördag’ |
á
Denna bokstav är en lång öppen främre vokal som uttalas som ett svenskt a i glass, fast längre. á förekommer i den första och andra stavelsen.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | lång öppen främre monoftong; uttalas som svenskt a i glass, fast längre |
| exempel: | várre ‘fjäll’, áhttje ‘far’ |
| enkel vokal i den andra stavelsen | |
| uttal: | lång öppen främre monoftong; uttalas som svenskt a i glass, fast längre |
| exempel: | bahá ‘elak’, guolátj ‘liten fisk’, riegádit ‘födas’ |
e
Denna bokstav är en mellansluten främre vokal som uttalas som ett svenskt e i efter fast inte så spänt, och lite mer mot svenskt i. Ett vanligt e förekommer i den andra och tredje stavelsen.
| enkel vokal i den andra stavelsen | |
| uttal: | mellansluten främre monoftong; uttalas som svenskt e i efter fast inte så spänt, och lite mer mot svenskt i |
| exempel: | låjes ‘tam’, adnet ‘ha’, tjårvest ‘av horn’ |
| enkel vokal i den tredje stavelsen | |
| uttal: | mellansluten främre monoftong; uttalas som svenskt e i efter fast inte så spänt, och lite mer mot svenskt i |
| exempel: | båråjmen ‘(vi två) åt’, ságaste ‘(de) talar’ |
När e uppträder i den första stavelsen, handlar det om en vokal som utlösts genom vokalbalans.
| enkel vokal i den första stavelsen som uppträder genom vokalbalans och motsvarar ie eller ä i ordets stam | |
| uttal: | mellansluten främre monoftong; uttalas som svenskt e i efter fast inte så spänt, och lite mer mot svenskt i |
| exempel: | dedij ‘(han) visste’, nejtsutj ‘liten flicka’ |
Grundljudet som e representerar i andra och tredje stavelserna uppträder också i den första stavelsen, men stavas då med bokstavskombinationen ie och uttalas som en mindre diftong.
i
Denna bokstav är en halvsluten främre vokal som uttalas som ett svenskt i i illa. i förekommer i den första, andra och tredje stavelsen. Observera att vokalbalans i första stavelsens vokal utlöses genom i i den andra stavelsen.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | halvsluten främre monoftong; uttalas som svenskt i i illa |
| exempel: | libluk ‘fjäril’, idja ‘natt’ |
| enkel vokal i den andra stavelsen | |
| uttal: | halvsluten främre monoftong; uttalas som svenskt i i illa; utlöser vokalbalans i den första vokalen |
| exempel: | gullit ‘fiska’, minni ‘(du) gick’ |
| enkel vokal i den tredje stavelsen. | |
| uttal: | halvsluten främre monoftong; uttalas som svenskt i i illa |
| exempel: | dålåstit ‘elda’, virrtijiv ‘(jag) var tvungen’ |
o
Denna bokstav är en mellansluten bakre vokal som uttalas som ett svenskt å i ås, fast inte så spänt. o förekommer nästan exklusivt i den andra stavelsen.
| enkel vokal i den andra stavelsen | |
| uttal: | mellansluten bakre monoftong; uttalas som svenskt å i ås fast inte så spänt |
| exempel: | barrgo ‘arbete’, ádjov ‘barnbarn’ |
Grundljudet som o representerar i den andra stavelsen uppträder också i den första stavelsen, men stavas då med bokstavskombinationen uo och uttalas som en mindre diftong. Men i nya låneord med inlånad huvudbetoning på den andra stavelsen kan o förekomma i den första stavelsen.
| enkel vokal i den första stavelsen i nya låneord med inlånad huvudbetoning på den andra stavelsen | |
| uttal: | mellansluten bakre monoftong; uttalas som svenskt o i son fast inte så spänt |
| exempel: | motuvvra ‘motor’, profässor ‘professor’ |
u
Denna bokstav är en halvsluten bakre vokal som uttalas som ett svenskt o i ost. u förekommer i den första, andra och tredje stavelsen. Observera att vokalbalans i den första stavelsens vokal utlöses genom u i den andra stavelsen.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | halvsluten bakre monoftong; uttalas som svenskt o i ost |
| exempel: | usjudit ‘tänka’, gullat ‘höra’, gu ‘när’ |
| enkel vokal i den andra stavelsen | |
| uttal: | halvsluten bakre monoftong; uttalas som svenskt o i ost; utlöser vokalbalans i den första vokalen |
| exempel: | usjudit ‘tänka’, iktu ‘igår’, ulgus ‘ut’ |
| enkel vokal i den tredje stavelsen. | |
| uttal: | halvsluten bakre monoftong; uttalas som svenskt o i ost |
| exempel: | dahkamus ‘göromål’, njálgajmus ‘godaste’ |
å
Denna bokstav är en mellanöppen bakre vokal som uttalas som ett svenskt o i son. å förekommer i den första och andra stavelsen. När andra stavelsen är å, uppträder å även i den första stavelsen.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | mellanöppen bakre monoftong; uttalas som svenskt o i son |
| exempel: | åsse ‘del’, båtsoj ‘ren’ |
| enkel vokal i den andra stavelsen | |
| uttal: | mellanöppen bakre monoftong; uttalas som svenskt o i son |
| exempel: | dållå ‘eld’, tjåhkkåhit ‘sitta’ |
ä
Denna bokstav är en mellanöppen främre vokal som uttalas mittemellan ett svenskt ä i äpple och e i ett. ä förekommer enbart i den första stavelsen.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | mellanöppen främre monoftong; uttalas mittemellan svenskt ä i äpple och e i ett |
| exempel: | äddne ‘mor’, bägga ‘vind’, sämij ‘samernas’ |
Diftonger (ie, ua/uä, uo)
En diftong är en vokal som inrymmer två klangfärger. Det finns en äkt diftongvokalserie, och den har två bokstavskombinationer. De andra diftongerna ie och uo är uttalsvariationer av grudljuden e respektivt o.
| ie-serien | ie | |
| ua-serien | ua | uä |
| uo-serien | uo | |
Vilken av ua och uä som uppträder beror på vokalen i andra stavelsen (men se även diskussionen om variation i diftongerna ua/uä här). Observera att ua/uä aldrig förekommer tillsammans med i eller u i andra stavelsen på grund av vokalbalans. Se beskrivning av vokalbalans här.
ie
Denna bokstavskombination representerar en vokal som enbart uppträder i den första stavelsen. Den representerar samma grundljud som e i andra stavelser men den återger samtidigt uttalet som består av en mindre diftong som nästan börjar som ett svenskt i i illa och slutar nästan som ett svenskt e i efter.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | halvsluten främre diftong; uttalas som en mindre diftong som börjar nästan likt svenskt i i illa och slutar nästan likt svenskt e i efter |
| exempel: | dievvá ‘backe’, iello ‘renhjord’ |
ua
Denna bokstavskombination representerar en diftong som uttalas som en flytande sekvens av svenskt o i ost till a i glass. ua uppträder enbart i den första stavelsen, men inte när vokalen i andra stavelsen är e.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | halvsluten bakre till öppen främre diftong; uttalas som en flytande sekvens av svenskt o i ost till a i glass |
| exempel: | gualldo ‘snöyra’, luakkta ‘vik’, vuallgam ‘gått’ |
uä
Denna bokstavskombination representerar en diftong som uttalas som en flytande sekvens av ett svenskt o i ost till e i ett. Den förekommer enbart i den första stavelsen, är uttalsvarianten till ua och uppträder när vokalen i andra stavelsen är e.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | halvsluten bakre till mellanöppen främre diftong; uttalas som en flytande sekvens av svenskt o i ost till e i ett |
| exempel: | buäjjde ‘fett’, muähtet ‘snöa’, buälldet ‘elda’ |
uo
Denna bokstavskombination representerar en halvsluten bakre diftong och uppträder endast i den första stavelsen. Den representerar samma grundljud som o i andra stavelser men återger samtidigt uttalet som består av en mindre diftong som börjar nästan likt ett svenskt o i ost och slutar nästan likt ett svenskt å i ås.
| enkel vokal i den första stavelsen | |
| uttal: | halvsluten bakre diftong; uttalas som en mindre diftong som börjar nästan likt svenskt o i ost och slutar nästan likt svenskt å i ås |
| exempel: | guolle ‘fisk’, muorra ‘träd’ |